Jag berättade sanningen över vad som pågår i mitt huvud för
Andreas idag. Senaste månaden har både Andreas och Lina sagt ett
antal gånger att jag behöver hjälp, jag behöver prata med någon. Så
då har jag ju intalat mig själv att jag är en hemsk människa, hemsk
mamma, hemsk vän och hemsk på allt plus att jag är psykisk störd o
behöver hjälp. Tack vare ja ni vet vilka ni är om ni läser
detta.
Saken är ju att om man blir tillsagd att man är något ett antal
gånger så börjar man intala sig det och till slut blir man
det.
Så nu senaste dagarna har ajg känt att ag behöver verkligen hjälp,
jag är störd och en hemsk människa.
Berättade detta för Andreas idag, första han gjorde (så gott som
första), när ajg gick ut för en ciggarett för att lugna ner mig så
pratade han med L i telefon och berättade vad jag sagt till
honom.
Hemskt av honom, vad gav honom rätten till att berätta det för
henne? plus att han berättade det för henne precis innan hon kom
över.
När han sa att han sagt de till henne tog jag jackan o skorna och
stack till grannen under för att lugna ner mig o prata. Det hjäpte
så jag kunde gå upp igen.
Jag så gott som nonchalerade henne, försökte bara hålla minen
eftersom prästen var över och gick igenom inför dopet.
Jag har på senaste tiden förlorat mer tillit till alla oh börjat
känna mig mer och mer ensam. Idag kändes det som att ajg inte
litade på honom alls.
Vi har många gånger bråkat om att han inte berättar för henne hur
jag mår, vad hon jort mot mig. Hon vet ju bara vad jag gjort mot
henne. Jag kan inte prata med henne själv och vill ju att han ska
väcka henne så hon får veta. Men ville inte be honom om det så
hoppats på att han skulle göra det självmant men nej varje gång de
hade fikat eller träffats så har de bara haft roligt, skämtat och
skojjat.
De är som bästa vänner nu.
Jag är glad för att de träffas för då tar han med Linnea så hon får
träffa henne och så får ajg tid till mitt lite. Men det sårar
varenda gång.
Vad är meningen med att lösa detta nu ändå?
Hon sticker sin väg snart ändå, efter dopet lär jag inte se
henne.
Det känns som att hon flyr ifrån verkligheten, det känns så fel.
Visst är det skönt att komma ifrån ibland men det funkar inte att
åka bort för ett helt år. Blir bara jobbigare. plus att man
förlorar så mycket på vägen.
Jag har bara bråkat och gråtit idag så orkar verkligen inte skriva
mera.
Trevlig läsning om mitt bråkiga liv.









